Jag bryts sakta ned av saknad. Jag är full av känslor som ej går att identifiera, eller kanske finns där inga känslor alls? Det finns ingenstans att ta vägen. För vart jag än vänder mig, hur långt jag än går in i mitt huvud så finns något där. En känsla som jag inte vågar ta fram. Jag vill inte känna, men gör det ändå. Det går inte att stoppa. Smärta, sorg och glädje. Jag vet inte längre vad som är vad. Allt ger samma reaktion, ingenting... 
  


Vad tänker Du på när du tänker på mig? Betyder jag någonting alls?